När lagen bara är tomma ord för unga

[Martina Anlér]

Studio Ett i P1 rapporterade i onsdags om hur Statens Institutionsstyrelse (SiS) ungdomsanstalter i flera fall har använt avskiljning, isolering, på barn och ungdomar från 11 år och uppåt för saker som att ha spottat, vägrat gå in på rummet, gå och lägga sig eller gå upp när personalen bestämt. Personalen försöker med våld tvinga ungdomarna att lyda. När det inte funkar så tas de till isoleringscellen. Lagen säger tydligt att isoleringsåtgärder endast är tillåtet när den unga personen är våldsam och kan skada sig själv eller andra, eller om denna är så berusad att inga andra åtgärder räcker. Det är inte första gången SiS eller Sverige får kritik. Nyligen fick Sverige stå för hur barns och ungdomars rätt i vården tas tillvara inför FN:s barnrättskommitté där just denna fråga togs upp.

”Här sitter jag inlåst och det kan hända mig vad som helst och jag kan inte ringa polisen”. Det säger en ung tjej som har suttit på ett av SiS ungdomshem. Maktlöshet kan innebära många olika saker; brist på pengar är kanske ofta det vi tänker på först och främst. Men att inte kunna göra sin röst hörd, att inte bli sedd, att ingen lyssnar och att ingen ser ens behov kanske är ännu mer fruktansvärt. Ungdomarna berättar också att de inte visste sina rättigheter och vad som stod i lagen utan antog att isolering var en riktig konsekvens för deras handlingar. Studio Ett rapporterar också att liknande historier som kom från ungdomar på 1960-talet avskrevs som lögner. När dessa personer nu är vuxna är det någon som faktiskt lyssnar. Sverige har ett val idag – att nu ta de ungdomar som befinner sig i en utsatt situation, att tro på dem och att förändra deras situation på en gång.

”75 % av ungdomarna skulle rekommendera en kamrat att finnas på en SiS institution”, säger Maria Larsson, folkhälsominister (KD). Larssons uttalande ska peka på att det bedrivs god vård men blir absurt i sammanhanget. Det handlar väl inte om att rekommendera ett vandrarhem eller en butik till en polare. Att 25 % av ungdomarna på SIS institutioner därmed inte skulle rekommendera en kamrat en ”liten vistelse på institution” är det problematiska och chockerande. En fjärdedel av ungdomarna är inte nöjda med den vård de får. Hur många av dessa ungdomar har utsatts för isoleringsåtgärder som varken varit nödvändiga eller stått i proportion till vad den unga människan har gjort eller i vilket tillstånd han eller hon befinner sig i?

I P1:s reportage berättar man att en sextonårig tjej sagt till personalen att hon ville ta sitt liv. Personalens omedelbara åtgärd är att sätta henne i isolering i trettio minuter. Hallå?! Är det bara jag som spontant vill börja med att fråga henne hur hon mår och om hon vill prata om det? Tänker personalen instinktivt: ”Aha, du vill ta ditt liv – ingenting som inte en stund i ett kalt isoleringsrum kan bota”. När slutade vården att använda mänskligt bemötande och samtalet som den främsta metoden för att stötta unga personer som befinner sig i en svår och utsatt situation?

Regeringen meddelade igår att de nu bett SiS att till den 15 september 2009 göra en översyn av hur reglerna kring avskiljning (isolering) tillämpas på deras institutioner och vilka åtgärder som ska vidtas för att komma till rätta med eventuella brister. Det kanske är beundransvärt av regeringen att de hyser sånt förtroende för SIS att granska sig själva när det trots allt var Sveriges Radio som uppdagade missförhållanden. En oberoende granskning, precis som Barnombudsmannen har krävt, är det naturliga steget för att unga ska behandlas med respekt , där barnets bästa är den självklara utgångspunkten och där ungdomar får sina rättigheter tillgodosedda.